När man är som jag, har man inte rätt att få må lite dåligt ibland? Jag har alltid lyssnat när andra mår dåligt, de har fått “spy galla” över sin problem med mig och jag försöker ge svar och jag lyssnar. Men så fort jag börjar prata att jag mår dåligt så blir svaren ” men jag har det såhär” och “men det finns värre”. Då lyssnar ingen, de gör att mina problem inte är vatten värd eller att de inte finns på riktigt, att jag har hittat på. Så klart att man inte pratar om sina problem då, då håller man dom inom sig och man ältar dom för sig själv men det hjälper ju aldrig eller hur? Det gör ju allt bara värre. Man vågar inte ta upp för någon att man mår dåligt eller behöver hjälp för man vet att man inte kommer få hjälp ändå. Man försöker själv men det är svårt. Man försöker att kämpa för att man inte ska kollapsa men snart orkar jag inte längre, jag går runt som en annan människa och håller inne mitt riktiga jag. För ingen ide att visa det för ingen bry sig ändå om den riktiga människan.
